Välkommen till författaren, kompositören & konstnären Percivals officiella hemsida!

LETTERS TO SHANTI

Have you read the book Letters to Shanti published 2014?

You can order it on the internet (e.g. adlibris.se, bokus.com, etc.) and also ask for it at your bookshop. These letters will give you an initiation into a time shift where the author (Percival) writes to women interested in the goddess power where Mary Magdalene plays a principal part.

Letters to Shanti had its bookrelease at the Museum of Etnography in Stockholm on July 27 2014.

The release included Percival's composition The Waves. For Mary Magdalene that opens with the sound of a thœunderclap. Unexpectedly, just before this performance, a sudden thunderstorm hit Stockholm and turned some streets and underground entrances into a flooded area.

People had to leave their cars, trees were falling, and 43,557 flashes of lightning were observed in the sky. This was a really suitable prelude to The Waves. For Mary Magdalene and Letters to Shanti.

See the menu and click on Shanti Letters 2014/2017, and Music by Percival.

För mer info om Percival se:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Percival

Beställning inom Sverige:  www.bokus.com  www.adlibris.se

Boken kan också beställas i alla boklådor.

The book is now available at all bookshops in many countries.

New world edition 2017.

E.g. Sweden, Germany, Austria, Switzerland, England, USA, Australia, India and Canada etc ...

Lekfull färd in i framtiden

Författaren och kompositören Percival (efternamn och tilltalsnamn) har år 2010 givit ut romanen Västerlandsfärden. En hednisk historia (CKM Förlag). Det är en roande och tankeväckande bok på nära 300 sidor. Västerlandet belyses och genomlyses av den så kallade kamelskötaren (bokens jagperson) som försöker hitta en levande själ i den västerländska industrivärlden, där naturen trängts undan.

Dansen finns förstås, och den inspiration som de skapande människorna ger gör det hela mänskligare. Huvudpersonen och hans medresenär (en ung sudanesisk hövdingason och advokat som studerar i London) möter många olika miljöer. Den västerländska vardagsvärlden blir alltmer påtaglig. Ett kapitel heter "Sverigefärden och välfärdsvärlden". Ett annat, där Sundsvallstrakten belyses, kallas "På guldkusten".

Vad är det för liv man lär känna? Är det en Limbovärld, ett skuggrike som Dante skriver om i sin gudomliga komedi? Humor saknas inte. Huvudpersonerna tycks kunna leka sig fram mitt i de mest stelbenta och oupplysta sammanhang. Både lärda och olärda individer reagerar på deras frågor – t.ex. om Gud finns eller inte. Vad är det som styr? Är det Gud eller ekonomin? Ja, en sån fråga dyker upp när man fördjupar sig i boken.

Efter "bokreleasen" på Etnografiska museet träffade jag Percival i den ekologiska museirestaurangen och frågade vad hans nyutgivna bok innehåller. Han svarade:

"Huvudpersonen är en 'kamelskötare' som inte saknar världsvana. Hans västerländska upptäcktsfärd visar honom en verklighet som han känner sig främmande inför och ändå vill lära känna. – Hur mycket förstår han? – Det verkar som om han förstod mer och mer av vår tids ödesdrama under sin färd i ett västerland som anses vara högt utvecklat och mycket civiliserat. I detta västerland tycks de flesta vara uppfyllda av saker och ting som ska fylla alla tänkbara behov. Behovslöshetens glada frihet lyser med sin frånvaro med undantag av några få konstnärers och diktares liv och verk. En av dessa diktare möter man i slutet av denna i viss mån pikareskartade och skälmaktiga roman."

"Kan du säga något om kamelskötaren? Det är väl ett påhittat ord?"

"Ja, han är ingen kameldrivare. Han driver inte med sina kameler. Han sköter dem. Slutligen har han bara en kamel kvar. Han sköter sin kamel (vem det nu är) så gott han förmår och återvänder i tanken till sitt ursprungsland, Tomhetens öken.

Efter sina europeiska färder befinner han sig i en för honom välbekant ökenvärld, där växtligheten är sparsam. Här finns hans högar med anteckningar som han har för avsikt att gå igenom. Men det börjar blåsa och anteckningarna sprider sig för vinden. Sedan kommer en ung kvinna som skämtar med honom och inspirerar honom till dans. Och ur dansen uppstår en ny värld, en utopi som vunnit ett pris i den nordiska tävlingen Vision 2025 under titeln Allt att göra om."

"Är det lätt för en läsare att känna igen sig?"

"Ja, vardagsmötena är många, och miljöerna kan kännas igen av de flesta. Exempelvis: danshak, konstnärsateljéer, barer, köpcentra, fabriker, fängelser, slakterier, universitet, redaktioner, tåg, byar, storstäder etc. Ofta är det en realism som gränsar till det absurda."

"Du är också verksam som kompositör. Hur har denna bok komponerats?"

"Västerlandsfärden. En hednisk historia består av tre delar, tre genomföringar. Romanen har karaktären av en fuga. I tredje delen (Bok III) når man fram till hjärtat av Europa, där man lär känna diktaren Samuel Beckett, som jag skrivit om i flera böcker, t.ex. Artaud Beckett Blake (1992) Från en värld till en annan (2004) och Arton dikter/Diciotto Liriche (2008)."

Söndagen den 21 februari 2010 presenterade Percival sin nya roman i Hörsalen på Etnografiska museet i Stockholm. Han visade då bland annat bilder från Abu Simbel i Nubien, där boken börjar och där Europa närmast framstår som en hägring. Under presentationen fick man höra Chubby Checkers Limbo Rock, trummor från Nilens källor och tuaregkvinnors rytmiska sång i Sahara. Rytmen (en viktig livskvalitet i Percivals västerlandsfärdsroman) var oemotståndlig, och alla (från två till åttio år) dansade.

P.S. Francis Mading Deng, en av huvudpersonerna i Västerlandsfärden. En hednisk historia, är numera medarbetare till FNs generalsekreterare Ban Ki-moon. Han har tidigare varit ambassadör i Sverige, utrikesminister i Sudan och universitetsprofessor i Kanada, där han också bor. Som författare har han åstadkommit ca. trettio titlar.  

Information in English: see The Western Journey on the menu.

Percivals musik:

www.myspace.com/transformationalvoices 

    Contact:

Email: artdistributionstudio@gmail.com 

Instagram: artdistributionstudio

This year (2016) Art Distribution is celebrating a jubilee anniversary: 50 years of continuous creative activity on four continents. A revised and enlarged edition of Percival's book Time Plays (300 pages) has appeared in the month of May 2016. It is written in English and can be ordered from www.gml.se and of course from internet bookshops and ordinary Swedish bookshops. Another jubilee book (by Percival) is written in Swedish. It is called Text ur Tomheten (Text from the Void). It is a playful meditation on our presence here in this universe. 

On May 29 at the Etnographical museum, (Folkens museum) Percival introduced his new book Time Plays and  his composition Time Zero. Bells in the Wind.  Participants: The actress Ingela Karlsson, and two singers: Hanna Hanski, and Mari Unéus.

In Letters to Shanti you can see photos by the author. These photos have been taken e.g. in Sweden, Mexico, Thailand, Peru, India, Guatemala, and Egypt.

Time Plays  by Percival                                                                          

Poems, poetic letters, prose, plays, and autobiographical words … there is no lack of playful words in Time Plays. The first (limited) edition was published in 1999, and in August that year at Shakespeare & Company, Paris, the author recited some of his Time Plays poems.

This new, illustrated, revised and enlarged edition has no limits.

One of the texts is a speech called “The Solar Consciousness Era”, and at the end of the book you can read: ‘Who is a Human Being in Time’s Play?’

Once the Irish playwright Samuel Beckett wrote to the author (living in Stockholm, Sweden): ‘Best wishes for the future of Time Plays.’ Now the future is here and Time Plays.

   Percival (first name and surname) is the author of many books in Swedish and a few in English. He has exhibited his paintings and photographs, composed experimental world music and directed some of his own plays and a play by Beckett.  Play Time Music  was first performed in  Quito, Ecuador , in 2002. In the year 2004 his musical choreo-drama The Waves. For Mary Magdalene was a part of the first summer festival at the Bibliotheca Alexandrina,Egypt . In 2014 an unlimited edition of his book Letters to Shanti was published, a book written on four continents to a woman called Shanti, a name and a Sanskrit word of great importance in the book The Waste Land by the poet T.S. Eliot.

 Time Plays (302 pages) can be ordered from any bookshop e.g. http://adlibris.se and http://www.gml.se

Websites: http://www.percival.nu

Art Distribution, the publisher of Time Plays, is a small non-profit art studio that this year (2016) is celebrating its fiftieth anniwersary.

Bankerna är fortfarande de stora och till synes allenarådande templen. Vi finner oss i att vara lydiga löneslavar och hoppas i våra dagdrömmar på den stora vinsten. Om den kommer, blir vi då lyckliga? Det vi inte har kan vi ju alltid köpa. Men är det så enkelt? Jag betalar mina räkningar och blir då betraktad som en rättskaffens människa. Jag har inte råd att betala och blir då en bov som kan råka ut för indrivning, utmätning, rättegångar … I värsta fall förlorar jag hela min egendom och kan bli sittande som en tiggare utanför något av alla våra välfyllda varuhus. Är en sådan tiggare inte en människa? Jo, kanske är det just då som det verkligt mänskliga framstår. Läs exempelvis diktboken Tattartrumpet (W&W 2016) av poeten Rolf Aggestam. Eller läs påven Franciskus’ bok Om klimathot och ojämlikhet (Atlantis bokförlag 2016) i översättning av Carl Otto Werkelid.

När detta skrivs är det snart dags för påven att göra sitt första Sverigebesök. Hans aktuella bok (encyklika) kan läsas av alla, och framför allt borde den tilltala de miljömedvetna människorna.

Den Helige Franciskus från Assisi (1181–1226) insåg kanhända att egendom är stöld. Han var son till en rik köpman men avstod från sin rättmätiga rikedom. Han klädde av sig inpå bara kroppen i ett offentligt sammanhang för att visa att det viktigaste en människa äger är det hon bär inom sig. I tal och sång prisade han Moder Jord, Fader Sol och Syster Vatten, ja, självklart också Syster Måne. Hela skapelsen var för honom en gåva som måste äras och bevaras. Ingen kunde äga den, men alla måste vara med som förvaltare och dela med sig efter förmåga.

Påven Franciskus är i sin välskrivna och väl underbyggda miljöbok ovanligt medveten om situationen för jordens urbefolkningar. Maktens herrar tjänar pengar genom att skövla och föröda. Man till och med borrar efter råolja i det arktiska havet, och nu byggs en oljeledning genom det indianska Dakotafolkets område, Standing Rock i norra USA. Människorna som bor här respekterar Moder Jord och har tillsammans med representanter för mer än trehundra andra urfolk protesterat. Nyheten om fredliga demonstrationer som mötts av våld har nått ut över världen. Den underjordiska råoljeledningen kan genom läckage få förödande naturkonsekvenser. I en känd profetia nämns ”de svarta ormarna” som måste besegras.

I Sverige har det under höstens bokmässa i Göteborg varit tal om tryckfrihet och ordets frihet. Denna frihet är skenbar. Ja, har den överhuvudtaget någonsin funnits? Det är ett ytterst litet fåtal som bestämmer vad som ska tryckas, lanseras, marknadsföras, kommenteras och utportioneras. Är du en duktig kulturkonsument kan du glufsa i dig flera godbitar i veckan. Protestpoeter hörs här och var. Rappare gör vad de kan, och de som tror på en vidsynt forskning hoppas bland annat på fotosyntesens framtid. Oljeutvinningen har varit och är ett svart och nedsvärtat kapital. Kärnkraft är, om möjligt, ännu värre. Men solljusets möjligheter håller man nu på att upptäcka och förstå. Det har tagit några miljoner år. Men trots allt … Forntidens farao Echnaton var en föregångare. Mästaren (Jesus Kristus) var också en sådan, liksom medeltidens Franciskus. Ljuset är urkällan.

Påven nämner Treenigheten i dess kyrkliga bemärkelse. Den visionäre och kristne tänkaren, munken Joakim av Floris (ca. 1130–1202), hade också Treenigheten i sina tankar. För honom var Faderns tid, Sonens tid och Den Helige Andes tid mänsklighetens tre stora epoker eller tillstånd. Vi har länge levt under Fader Sols nästan omätliga era. Vi har upplevt Sonens (Solsonens) era, och vi står nu på gränsen till det eviga evangeliets och Den Helige Andes tid. Den ryske filosofen Nikolaj Berdjajev (1874–1948) skriver i sin självbiografiska bok Vägar till självkännedom (Artos bokförlag 1994): ”Den nya fullbordande uppenbarelsen blir en uppenbarelse av det mänskliga skapandet. Det är detta som kommer att bli den förväntade Andens epok. Och då kommer till sist kristendomen att förverkligas som religionen om Gudamänskligheten.”

På sidan 135 i boken Klimathot och ojämlikhet skriver påven Franciskus: ”Att till varje pris rädda banker, och låta allmänheten betala priset, i stället för att med fast beslutsamhet granska och reformera hela systemet, är bara att åter bekräfta det finansiella systemets absoluta makt, en makt som inte har någon framtid och som efter en långsam, kostsam och knappt märkbar återhämtning bara kommer att ge upphov till nya kriser. Finanskrisen 2007–08 erbjöd ett tillfälle för att utveckla en ny ekonomi, mer uppmärksam på etiska principer och nya sätt att reglera finansiell spekulation och virtuellt välstånd. Men svaret på krisen innehöll inte en omprövning av de uttjänta kriterier som fortsätter att styra världen. Produktion är inte alltid något rationellt, dessutom är den vanligen förbunden med ekonomiska företeelser som fäster en viss valör vid en vara som inte nödvändigtvis överensstämmer med ett verkligt värde. Detta leder ofta till en överproduktion av vissa varor, med onödig inverkan på miljön och med negativa följder för den regionala ekonomin.”

I slutet av sin bok ser påven ett hopp om en dialog mellan religionerna. Här framträder en tro på att mänsklighetens religioner kan spela en stor roll i den utarmning som alltför länge ägt rum i både själsliga och miljömässiga sammanhang. Naturen är en moder och inte en fiende som ska besegras. Du lever, du andas, du överlever dig själv, du går vidare …

Poeten och teatermänniskan Antonin Artaud (1896–1948) ansåg att människokroppen är en ofullbordad skapelse. Vi borde kunna fullkomna den genom att lära känna dess innersta och yttersta kapaciteter. I detta sammanhang har tibetanska munkar och Dalai Lama en hel del att lära oss. Men inte allt. Konsten, som nu i stor utsträckning blivit ett vanligt geschäft, är i grund och botten en egenskap och en företeelse utanför pengar, placeringar, investeringar och trakasserier. Har vi insett dess sanna dimensioner? Nej, troligen inte. Ofta är den bara en prispokal på hyllan och ett samtalsämne ovanför kaffekoppar. I själva verket är konsten A och O i universums historia. Den är den tredje epoken som Joakim av Floris talar om.

Vi har ännu inte varit med om premiären på ”Dagens inbrott”, ett drama som länge har varit under uppsegling. I denna pjäs, som Dramaten en gång köpte, finns det en tiggare utanför Den rike mannens port. Denne tiggare, som troligen varit poet, har försökt göra sin röst hörd, men misslyckats. När han blivit stum och ligger i gyttjan kommer Mannen med lyktan och för honom bort mot horisonten som så småningom skall gry i väntan på Främlingarnas ankomst. I dag syns tiggare utanför många portar, och flyktingar från länder i Afrika och Asien söker rädda sina liv genom att fly till Europa, där man inte alltid vill ta emot dem. Fanatiska och så kallade religiösa individer vill minst av allt vända andra kinden till. Man bombar och dödar urskillningslöst. Detta har pågått i sekler. Haven plundras. Luften förgiftas. De rika blir maktbesatta och är ändå otillfredsställda. Det hela liknar i viss mån ”Spöksonaten” av August Strindberg, ett drama som Antonin Artaud skrev om och ville sätta upp i Paris (se boken Artaud av Artaud, AWE/Gebers 1981).

Påven Franciskus uttalar sig i Om klimathot och ojämlikhet om skapelsens mål och mening. Men han säger ingenting om darwinismen, som i vår tid ofta fått ersätta det gudomliga. I darwinisternas ögon är vi alla beroende av evolutionen, där det är slumpen som avgör. Det är således en slump att du har blivit född, att jorden existerar, att stjärnorna finns till. Om du kan sudda ut himlavalvet med alla dess ljusfenomen är det också en slump. Eller är det i så fall en handling som endast Skaparen förmår utföra? Men existerar det en Skapare? Ingen ärevördig vetenskapsman (forskare) vill väl erkänna ett sådant märkligt fenomen? Men om det existerar en skapare, och om vi alla är med i hans/hennes skapelse, vad är det då för roller vi ägnar oss åt? Är vi enbart brickor i spelet eller sandkorn på havets botten? Eller är vår bestämmelse och vår skapande förmåga oändlig och i alltför hög grad oupptäckt?

Enligt en legend lär Den Helige Franciskus, när han kände slutet närma sig, har bett en närvarande medbroder att bära ut honom och lägga honom på marken. I Moder Jords famn somnade han in. En stor fågelskara hyllade honom genom att sjunga himlens lov. Detta är förstås en legend, men den säger ändå en hel del om den enkla sanning vi glömt på vår väg bort från paradiset.

                                                                                                            Percival

FOTNOT

Percival (diktare, konstnär, kompositör) har gett ut ett trettiotal böcker. Hans senaste utgåvor (publicerade 2016) heter: Time Plays och Text ur Tomheten.

Om den nya boken Ung poet i Orienten (s. 176):

Den unge poeten, som kallar sig själv luffaraspirant, ser sin odyssé som sin verkliga lärotid och har inga planer på att återvända till Europa. I en efterskrift står det:

”Ung poet i Orientenär berättelser hämtade ur en förfluten tid som ändå på något sätt är mycket närvarande. Närvaron i det som skildras är påfallande … Vem är egentligen denne luffaraspirant, och vart är han på väg? Han vandrar genom städer, genom djungler, från tempel till tempel, från den ena heliga platsen till den andra … Han uppsöker bibliotek, universitet och andra läroanstalter. Hela tiden lär han sig något, och förmodligen har han ibland Maksim Gorkijs bok Mina universitet i tankarna.”

Författaren, konstnären och kompositören Percival (efternamn och tilltalsnamn) har gett ut ett trettiotal böcker, ägnat sig åt teater och musik, medverkat som skribent i tidningar och tidskrifter och, i samarbete med Art Distribution, arrangerat teater- och musikevenemang.

Författarens foton i slutet av boken är ett viktigt komplement, och om denna boks författare skrev en gång den internationellt kände orientalisten professor H.S. Nyberg: ”Om hans bok hade kommit ut i Frankrike hade hans lycka varit gjord.”

Goda vårönskningar från

Art Distribution-ateljén!

Kan beställas i bokhandeln och Internet. Se t.ex. Ad Libris och Bokus.com

Om den nya boken Ung poet i Orienten (s. 176):

Den unge poeten, som kallar sig själv luffaraspirant, ser sin odyssé som sin verkliga lärotid och har inga planer på att återvända till Europa. I en efterskrift står det:

”Ung poet i Orientenär berättelser hämtade ur en förfluten tid som ändå på något sätt är mycket närvarande. Närvaron i det som skildras är påfallande … Vem är egentligen denne luffaraspirant, och vart är han på väg? Han vandrar genom städer, genom djungler, från tempel till tempel, från den ena heliga platsen till den andra … Han uppsöker bibliotek, universitet och andra läroanstalter. Hela tiden lär han sig något, och förmodligen har han ibland Maksim Gorkijs bok Mina universitet i tankarna.”

Författaren, konstnären och kompositören Percival (efternamn och tilltalsnamn) har gett ut ett trettiotal böcker, ägnat sig åt teater och musik, medverkat som skribent i tidningar och tidskrifter och, i samarbete med Art Distribution, arrangerat teater- och musikevenemang.

Författarens foton i slutet av boken är ett viktigt komplement, och om denna boks författare skrev en gång den internationellt kände orientalisten professor H.S. Nyberg: ”Om hans bok hade kommit ut i Frankrike hade hans lycka varit gjord.”

Goda vårönskningar från

Art Distribution-ateljén!

Det sägs att hjärnan är en stor ödemark där mycket litet har blivit uppodlat. Hur tänker vi? Med hjärnan eller med kroppen? Hur använder vi vår rörelseförmåga? Vi går runt, gestikulerar, marscherar, gör våra vanliga göromål och glömmer inte så sällan att tala med händer och fötter genom att dansa.

Människan kan ses som en tvekluven varelse. Hon har ett inre jag som drömmer sig bort och ett yttre jag som staplar ägodelar på hög. Att dansa fritt och tänka fritt är en sällsynthet. Den fria skapande människan existerar knappast i en värld där fundamentalism och terrorism är dagliga nyheter.

Pjäsen ”Duell” som ingår i min dramatikbok Människan X kan ses som en psykologisk thriller och har också uppfattats som sådan av recensenten Nils Berglund, som i början av år 1979 i en dagstidning skrev: ”En till övervägande delen ungdomlig publik fick på söndagskvällen uppleva urpremiären på engelsmannen Percivals enaktare ”Duell” på Falköpings Stadsbibliotek. Pjäsen framfördes av medlemmar ur teatergruppen ”Process 3” som redan tidigare framträtt i Falköping bl.a. med gatuteater. Medlemmarna är amatörskådespelare som framträder på frilansbasis. Så har många kända teatergrupper kommit till inte bara i Sverige. Man spelar företrädesvis stycken utanför den vanliga teaterrepertoaren, experiment- och protestteater, absurd teater och liknande. ’Duell’ är närmast en psykologisk thriller som skildrar jagets problematik. De båda personerna, herr Leander och herr Neander, är egentligen en och samma person, den förre: människans yttre skal, den framgångrike affärsmannen och familjefadern, den andre hans innersta jag som pockar på att få komma till tals, konstnärsnaturen, protesten mot allt det självklara, samhällsnyttiga, som väl finns hos de flesta människor.”

I september 1997 kunde man uppleva en något förkortad version av ”Duell” på den lilla Stockholmsteatern Påfågeln. Stockholms Kulturförvaltning och en stadsdelsnämnd bidrog till uppsättningsmöjligheterna. Men trots hjälp från bl.a. Art Distribution, Dramatiska Institutet och Vår Teater höll hela projektet på att kantra. Jag var tvungen att överge mitt regiarbete på grund av tvister med skådespelarna som hade svårt att förstå mina uppsättningsidéer och ”Duells” verkliga innebörd, där samhällsmakten med sitt skenbara ansvarspredikande kväver den inre människans skapande kraft. För övrigt behövs det en skådespelare (i rollen som herr Neander) som behärskar den japanska svärdsdansen för att motsatserna ska framstå tydligt mellan den burduse samhällskapitalisten och den frie livsförsvararen som inte låter sig stängas in i ett rum. Herr Leander, som skryter med sina ägodelar utan att egentligen ha något eget jag,  äger den våning där herr Neander bor med sitt svärd, sin musikutrustning och ett fåtal köksmöbler. Herr Neander (dansaren, musikskaparen, poeten …) försöker initiera makthavaren genom att låta honom få lyssna på musik och röra sig till afrikanska rytmer. Han visar honom utsikten genom fönstret, där höghusen syns, maktens symboler. I en av sina repliker säger han: ”Titta ut genom fönstret, herr Leander, se på dom … ståtliga byggnaderna, dom himmelska skyskraporna … hela den sakliga strömmen av bilar … hela det sakliga maskineriet. Kom och se! Var inte blyg! Alla dessa saker är prisvärda saker, herr Leander, sköna saker på vår jord … (gest mot fönstret) … Varsågod, stig på! Se ut … Betrakta underverken! Betrakta er själv, herr Leander! … (konstpaus) … Mitt i det gudomliga maskineriet sitter två papegojor och pratar om ära och pengar. Och den ena papegojan, det är ni, herr Leander, och den andra papegojan, det är också … ni!”

Herr Leander, som känner sig hotad, försöker ta sig ut, men utgångsdörren är stängd med dubbla lås. Det är bara Neander som kan vandra obehindrat genom rummet och tiden. När herr Leander, som också kallas Leanderson, ställs mot väggen och måste bekänna vem han är, säger han bland annat: ”Jag har ansvar. Plikter, herr Neander, plikter och ansvar … (Sätter sig på nytt. Tittar på bordsskivan.) jag sitter här på min stol. (Slår näven i bordet.) Men jag springer inte omkring som en förbannad fjant …”

Vi har alla ansvar. Inte minst för våra kroppar, våra ord, vår miljö, vår jord och det vi producerar. Men hur beter vi oss? Oljeborrning hotar Arktis, den svarta oljan, det svarta kapitalet, är en bov som vi mer eller mindre öppet dyrkar. Det finns också kärnkraftsfundamentalister och religiösa fanatiker som glömt att religion i bästa fall är poesi som har vingar.

Makthavaren och husägaren ställs mot väggen i ”Duell” och tvingas av sin motståndare, måhända sitt inre bortglömda jag, att förklara sitt eget jag. Här duger inga undanflykter. Men vad får den som håller i svärdet höra? Jo, i stort sett endast undanflykter. Exempelvis: ”Då ska jag säga er, herr Neander, att jag är en rättskaffens man … Mitt pund har jag förvaltat väl … Jag har alltid varit social av mig. Jag har alltid gett … (kommer av sig) … jag menar, jag har alltid gett … (kommer av sig) alltid tagit av mitt överflöd och gett till välgörande fonder. (Skarpare.) Men aldrig till såna askhögar som ni, det ska ni inte tro! Sakliga undersökningar har jag understött, sånt som tjänar samhällets bästa … (Hämtar andan.) Tror ni kanske att jag har fått allting gratis? (Ser på sina händer.) Jag började med två tomma händer ska jag säga … (Skruvar på sig.) I det närmaste … Visserligen ärvde jag en liten förmögenhet. Men det kom senare … I det närmaste började jag som springpojke … Men nu … Nu har jag pengar, nu har jag mina söner, min villa, mina bilar och det ska jag säga er att jag till och med fått en riktigt trevlig fru.”

Kapitalisten i ”Duell” kan knappast jämföras med någon av dagens ledande bankchefer som ofta badar i sina vinster. Han är i stort sett vemsomhelst som har svårt för att formulera sitt eget jag. Vi känner oss ansvarsfulla och förstör samtidigt våra grundförutsättningar. Städernas luft försämras. Vattnet och marken förgiftas, och de skatter vi samlar på är för det mesta inte mycket att skryta med. Den skapande människans roll förminskas i ett samhälle där de döda begraver de döda utan att se den levande. Den medeltida sagan om Envar lever vidare.

Ställd mot väggen ser herr Leander endast utanpåskriften, bevisen på hans existens, som egentligen inte är någon verklig existens. I en ungdomsdikt kallad ”Silverpopplarna” skriver poeten Federico García Lorca: ”Allting har större värdighet än mänskligheten.”

När herr Neander misslyckats med att förändra herr Leander, som han också kallar ”Herr Samhälle”, försvinner han ut ur rummet. Klingan blixtrar till och han är försvunnen. Nu är Leander ensam kvar i ett rum som han inte behärskar. Rummet krymper, och Neanders röst ekar i fjärran. Kanhända har den musikskapande människan Neander försvunnit in i en annan värld, en parallell värld. Herr Leander, som har skrutit med sina lyckade sidoaffärer, gör ett desperat försök att ta sig ut genom fönstret, men skadar sig. När blodet rinner ut genom det sår som fönsterglaset åstadkommit, rinner musiken in. I det krympande rummet börjar den före detta musikföraktaren att höra musik och körer, uppifrån och från alla håll. Hans tid närmar sig sitt slut. Är hans öde beseglat? Han andas som om han vore döende, men plötsligt, mitt i hans dödsandning, händer något. Ljuset som visat hans ansikte träffar en vit gestalt som står bakom honom. Ängeln har uppenbarat sig.

Den grekiske poeten Odysseas Elytis, som fick nobelpriset i litteratur år 1979, skriver i sitt nobeltal: ”Skönheten, Ljuset – ibland har man bedömt dem som otidsenliga och alltför harmlösa. Och ändå! Det inre framåtskridande som krävs för att närma sig en Änglaväsendets existensform är, anser jag, oändligt mer smärtfyllt än det andra sökandet, som framföder alla sorters Demoner.” (Översättning av Malou Höjer och Östen Sjöstrand.)

Demonernas härjningar uppfyller både dagens nyheter och våra mer eller mindre gloriösa vardagsliv. Vi går från smörgåsbord till smörgåsbord, från möte till möte. Vi är duktiga talare på våra konferenser och kongresser. Vi ber till Gud och hyllar alla möjliga profeter. Men i själva verket verkar vi vara oerhört hjälplösa. Förr eller senare är det ute med oss. Och då återstår Ängeln, om han eller hon nu kan framkallas eller skapas.

Ängeln i ”Duell” var min ursprungliga regiidé. Tyvärr var Duellarbetet nära att kantra, som jag redan nämnt. En annan regissör tog vid, eftersom projektet inte kunde stoppas, och jag fick finna mig i att hjälpa till som assistent och tillfällig åskådare. Jag försökte få en norsk tidningsmagnat, som t.ex. ägde Aftonbladet, att sponsra annonser. Dock utan resultat. Under slutet av pjäsens speltid kunde jag inte låta bli att ta upp regiarbetet på nytt, och som genom en lidnersk knäpp insåg en dag en av skådespelarna (kanhända den jag minst trodde på) att min idé om Ängeln måste förverkligas. Denna idé blev också en verklighet under den sista spelkvällen, när publiken i den fullsatta salongen stod upp och jublade efter att ha sett Ängeln uppenbara sig i mörkret.

Detta är ingen saga. Eller kan vi säga att hela vårt liv är en saga? Ja, att hela mänsklighetens historia kan ses som en saga som spelas och spelar? Vi är mer fullkomliga än ”den andre”. Fördomar går före domar. Och domar och domare finns det gott om.

”Duell” kan betraktas som ett förspel till helaftonspjäsen ”Dagens inbrott”, som även den kan läsas i min pjäsbok Människan X (1968). Det finns i dessa pjäser både komik och allvar, och speciellt i ”Dagens inbrott” anas en ännu inte upplevd verklighet. Vår verklighet balanserar mellan en tid och en annan. I mångas medvetanden finns en gryningsbild som ännu inte klarnat. Vår tid har varit som diktaren Saint-John Perse säger: ”Ett nedgångsskede detta, utslocknande i blixtsken! / Så skynda, så skynda! de levandes lösenord!” Vi har gått ned oss, vi känner oss nedgångna, utgångna, förbrukade … Rutinerna slukar upp oss, och vad blir det då av vårt skapande? Blir det ett kapande eller ett apande? Vi gapar efter mycket och mister ofta hela stycket. ”Nej”, säger någon, ett barn kanhända, ”det här är inte ett slut utan en början, en början på Dagens inbrott.”

För mer än 200 år sedan skrev den tyske poeten Novalis: ”Inåt bär den hemlighetsfulla vägen.” Men hur står det till med den vägen i vår tid, då vi kostymklädda och serviceleende minglar runt på den ofantliga loppmarknaden? Tror vi kanske att ”universums beställningsservice” kan rädda oss medan vi gör våra vapenaffärer, prånglar ut onödiga produkter och förfasar oss över flyktingar, tiggare och terrorister? I själva verket är vi kanske alla ställda mot väggen. Neander (född ande), som inte är beroende av tiden och rummet, står bakom oss med sitt ljussvärd.

Mutor hjälper inte. ”Fasadklättrare, den där herr Neander … naturligtvis … Brottsling förstås … Ute efter min förmögenhet!” säger herr Leander och tänker förmodligen: ”Och såna ska vi skattebetalare försörja!”

Maktutövaren har försökt muta sig ut, men Neander har inte reagerat på hans mutförsök, och dörren har förblivit stängd. När Neander försvunnit börjar rummet krympa. Är det den stora födelsen som närmar sig, den tid som mänsklighetens kostymkorrekta jasårepresentanter kanske läst om i någon poetisk skrift under en paus i det hektiska loppet?

Vi tävlar. Alla måste komma först. Alla måste bli rikast. Genom eurojackpot kan du vinna flera hundra miljoner. Vi har då råd med att ge en tiggare, som hamnat mellan två stolar i vårt socialvårdselände, några hundralappar så att han eller hon kan överleva. Eller åtminstone leva några dagar till i väntan på undret. Socialnämnderna räcker inte till. Kyrkorna räcker inte till. Småtyckare och beskäftiga småpåvar sitter på sina medietroner och ventilerar och diskuterar som om hela världen vore en enda stor show, en mediecirkus till för de med eller mindre besuttna.

Duellen pågår. Och även bland de besuttna finns sådana som inte tror på ett blint slaveri. Det nya arbetets vishet, som Arthur Rimbaud skriver om i en dikt som heter ”Morgon”, är en möjlighet. Arbetet bör inte vara något som påtvingas, utan något som uppstår inifrån som en självklarhet. Det organiska tvångsfria självklara samhället är inte helt och hållet en utopi. Nya livsformer har uppstått i länder som Brasilien och Nya Zeeland, och den prisbelönta permakulturen har spritt sig över världen.

När herr Leander misslyckats med att förklara sitt jag krymper rummet, och Neander blir en röst som förvandlas till många röster. Ja, i det krympande rummet hörs musik från alla håll. Hela världen är fylld av musik, ja, en andens musik som, när den verkligen tränger in i alla sinnen, upplöser blodsbanden, tiden och rummet.

Än så länge är mänskligheten ställd mot väggen. Den gamla trötta och utslitna tiden har ännu inte sagt sitt. Duellen pågår. Den levandes rop kan höras: ”och mitt den levandes rop på mänskornas stora väg” skriver Saint-John Perse i sitt diktepos Vindar, som Erik Lindegren översatt. Andens vind upphör inte att blåsa.

I pjäsen ”Duell” har herr Neander följande öppningsreplik: ”Nej, säger jag. Jag är inte död.” Den levande finns mitt ibland oss, och en fråga uppstår: Kan vi nu i denna tid, om vi lyssnar inåt och följer den hemlighetsfulla vägen, uppfatta den andens vind som leder oss från en värld till en annan?

                                                                                                                                   Percival

FOTNOT

Den recensent som citeras i början av denna artikel och som kallar mig engelsman har varit felunderrättad. Om jag nu i dag fick frågan ”Are you English?”, skulle jag kanske svara på samma sätt som en gång Samuel Beckett gjorde: ”No, on the contrary.” Jag är ingen engelsman, men jag skriver på engelska. Min senaste bok heter Letters to Shanti och kan beställas på nätet och i bokhandeln.

Se f.ö. www.percival.nu